Kontaktuppgifter
Brädgårdsgatan 6
00580 HELSINGFORS
Telefon: 09 228 5050 (vardagar kl. 9-12)
tl(at)tapaturmalautakunta.fi
11.7.2023
Behandlingen i besvärsnämnden är huvudsakligen skriftlig och bygger på dokumentation. Undantagsvis kan muntlig förhandling ordnas med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
På ordnande av muntlig förhandling i besvärsnämnden tillämpas det som i 7 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om ordnande av muntlig förhandling i förvaltningsdomstolar.
Enligt 57 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska förvaltningsdomstolen ordna muntlig förhandling, om domstolen anser det vara behövligt eller en enskild part framställer ett yrkande om det. Vid muntlig förhandling kan en part, den myndighet som fattat beslutet, vittnen och sakkunniga höras samt annan utredning tas emot. Enligt lagens 59 § kan en muntlig förhandling avgränsas så att den endast gäller en del av ärendet, klarläggande av parternas uppfattningar eller mottagande av muntlig bevisning, eller på något annat motsvarande sätt.
I 57 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får domstolen trots en parts yrkande avstå från att ordna muntlig förhandling, om
1) partsställningen för den som yrkat muntlig förhandling baserar sig på medlemskap i en kommun eller någon annan sammanslutning,
2) domstolen redan har fått tillräcklig utredning om de fakta som är av betydelse för att den ska kunna avgöra ärendet, utan att det enligt domstolens bedömning kvarstår något rimligt tvivel om fakta,
3) det är möjligt att klarlägga fakta i ärendet på något annat sätt,
4) muntlig förhandling redan har ordnats i samma ärende vid en förvaltningsdomstol, eller
5) det annars med beaktande av ärendets art och betydelse för parterna samt kraven på en rättvis rättegång är uppenbart onödigt att muntlig förhandling ordnas.
Punkterna 2, 3 och 5 här ovan gäller också besvärsnämndens prövning av behovet av att ordna muntlig förhandling.
Enligt 57 § 4 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska den som framställer ett yrkande om muntlig förhandling uppge varför muntlig förhandling behöver ordnas och vilken utredning han eller hon avser lägga fram vid den. Det är önskvärt att ett skriftligt yrkande framställs i ett så tidigt skede som möjligt, helst redan i besvärsskriften. Besvärsnämnden kan vid behov be om komplettering av yrkandet.
I 57 § 5 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs det att om ett sakkunnigutlåtande eller en skriftlig vittnesberättelse av privat natur åberopas i ärendet, ska muntlig förhandling ordnas för hörande av den sakkunnige eller vittnet endast om det behövs för utredningen av ärendet.
Enligt 58 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden beslutar förvaltningsdomstolen om ett yrkande om muntlig förhandling i samband med huvudsaken eller genom ett handläggningsbeslut. Om förvaltningsdomstolen inte på yrkande av en part ordnar muntlig förhandling, ska parterna underrättas om detta. Parterna ska samtidigt ges tillfälle att skriftligt lämna tilläggsutredning. Underrättelse behöver inte lämnas, om besvären avvisas eller omedelbart avslås eller om en underrättelse av någon annan motsvarande anledning är uppenbart onödig.
I 60-78 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns närmare bestämmelser om ordnandet av muntlig förhandling.
Muntlig förhandling kan föranleda extra kostnader. Ett biträde eller ombud som parten eventuellt anlitar har rätt att av parten få arvode och ersättning för resekostnader samt övriga kostnader. Vittnen och sakkunniga som parten har åberopat har rätt att av parten få ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för ekonomisk förlust. Vittnen har rätt att av parten redan i förskott få ersättning för kostnader för resa och uppehälle.
Enligt 14 § i lagen om besvärsnämnden för olycksfallsärenden ersätts de kostnader för vilka det enligt 76 och 77 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden betalas ersättning av statens medel, med undantag av ersättning till ett vittne som åberopats av staten, av besvärsnämndens medel.
Artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna tryggar i princip rätten för parter till muntlig förhandling, om en sådan inte är onödig av särskilda skäl. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sina domar tagit ställning till de grunder på vilka det är möjligt att avvika från att hålla muntlig förhandling. I flera av sina domar som gällt förmåner inom området för social trygghet har den ansett att den nationella domstolen inte har behövt hålla muntlig förhandling trots att en part begärt sådan, eftersom ärendet har kunnat avgöras utgående från skriftliga sakkunnigutlåtanden och annat skriftligt material. Dessa avgöranden har gällt sådana förmåner inom området för social trygghet beträffande vilka bevisningen har bestått av skriftliga läkarutlåtanden som getts in till domstolen.
I försäkringsdomstolens rättspraxis har det ansetts vara uppenbart onödigt att hålla muntlig förhandling för att t.ex. höra behandlande läkare som vittnen i fråga om orsakssambandet mellan skador och arbetsolycksfall, om det bland handlingarna redan ingår skriftlig medicinsk utredning som är ändamålsenlig och tillräckligt omfattande för att ärendet ska kunna avgöras, däribland ett utlåtande av behandlande läkaren. Likaså har det i försäkringsdomstolens rättspraxis ansetts vara uppenbart onödigt att höra vittnen angående sådana frågor där inga motstridigheter förekommer och väsentlig ny information inte medförs med avseende på bedömningen av det överklagade ärendet. Eftersom den som söker ändring kan lägga fram sina synpunkter i skriftlig form anses det i allmänhet vara onödigt att verkställa muntlig förhandling bara för att höra ändringssökanden själv.